Flintastek

Under sommarmånaderna sprids en stank av bränd gris och grillkrydda i de flesta bostadsområden i Sverige. Då har temperaturen letat sig upp över femton grader och grillen brinner för fullt hos de feta radhusägarna. Nu måste man nämligen dels grilla och dels äta skiten utomhus. Detta trots att alla sitter och fryser varje gång solen går i moln och myggdjävlarna sticker sönder alla och envar så fort det verkligen är tillräckligt varmt för att faktiskt sitta ute och äta trots allt (Vilket för övrigt händer en eller två gånger per år).

Kanske är flintasteken ett svar på myggproblemen då grisstanken och rökutvecklingen från dessa köttstycken torde skrämma ihjäl även de blodtörstigaste djur. Men allra troligast är att detta, på samma sätt som korvbollar och andra kulinariska lustmord som drabbat vårt land, bara är ytterligare ett exempel på feta personers extrema lättja och totala brist på omdöme. Man kan med glädje slänga ut 5000 kronor på en gasolgrill från Weber, men det man sen slänger på den vill man inte betala mer än trettio kronor för.

Från början kanske flintasteken handlade mer om slaktarnas lättja, för vad det i själva verket är fråga om är att man lagt grisen i en jättelik äggskivare och får ut tjocka skivor gris. Sen delar man upp svinet i fram och bak. Röven blir flintastek, huvudet blir korvbollar och allt annat blir "filé". Som synes minimalt arbete för slaktaren.

Röven med ben och allt tar man alltså och sprutar in en enorm mängd saltlösning i, tillsammans med en rad kemikalier som jag inte vågar försöka ge mig på att stava till och sist men inte minst, en osannolik mängd grillkrydda. Detta för att dölja varje antydan till smak från det stackars sönderstressade djuret, som troligtvis vuxit upp i en liten bur avsedd för sparvar tillsammans med tio syskon. Där har griskultingarna våldtagits av en bonde och tvångsmatats med även andra proteinhaltiga lösningar än bondens säd. Efter ett par veckor av detta väger grisarna sedan 500 kg stycket och är redo för slakt och smakar ganska fränt av det fiskbensmjöl man sprutat in i dem dygnet runt såväl som av de stresshormoner som utsöndrats när man plågat djuret till döds efter en lång resa på väg till deras alldeles egna Auschwitz.

Nu kanske det låter som att jag är en rabiat och mager vegan med tovigt hår och hampakläder, men så är icke fallet. Jag äter gärna döda djur och även gris även om det finns delar av detta djur jag kan undvara, emulsionsprodukter exempelvis.

Nu när ni fått bakgrunden till denna kulinariska läckerbit är ni förstås väldigt nyfikna på att veta vad det smakar och jag ska inte hålla er på halster länge till. Först vill jag bara säga att ni såklart själva redan vet det, för ni kan uppenbarligen läsa svenska och har alltså garanterat tvingats äta flintastek vid något tillfälle i ert liv. För det andra måste jag lägga in en brasklapp om tillagningen. En av anledningarna till den enorma rökutvecklingen som detta köttstycke medför vid tillagningen är att när man äggskivedelar en gris på detta sätt följer det givetvis med en massa fett, men även andra detaljer som är helt oigenkännbara och detta tillsammans med den extremt brandfarliga vätskan som marinerat djuret gör att köttstycket allt som oftast fattar eld under tillagningen. Och då pratar jag inte om att det blossar upp en liten låga utan vi snackar eldsvåda typ Skyskrapan brinner eller Gävlebocken.

Utseendet är inte helt oävet. Som en svart platt hatt som någon spillt rödvin och krossade Leca-kulor på ungefär. Inget som sätter in de pavlovska saliveringsreflexerna, men ändock inte helt oävet.

Doften är tämligen kraftfull med inslag av brända skor, brännskadade barn och en frän stickande kemikalielukt som både påminner om och kan vara tändvätska

Smaken kan beskrivas som bränt salt. Inte rökt eller grillat, utan sönderbränt salt. Det frasar trevligt i munnen när man tuggar på kanterna, men mer som att tugga på grillkol än på chips.

Eftersmaken ger ännu mer intryck av att tugga på grillkol som varit indränkt i tändvätska en stund. En stundtals ganska obehaglig upplevelse, men som har en slags pirrande tjusning av självdestruktivitet. Lite som att köra bil i 200 km/h efter att ha rökt crack och druckit ett par flaskor whisky eller att ställa sig och pissa på Hells Angels motorcyklar.

Betyg: 2/5
Det är fett och salt, men de kemiska aromerna tar över alltför mycket för att vara en alltigenom angenäm smakupplevelse. Däremot blir man mätt, och det är väl anledningen till att många människor äter - för att slippa det obehagliga i att inte ha den feta magen uttänjd av död gris.