Övergångsställen

Ett övergångsställe består egentligen av två saker: En skylt med Herr Gårman och ett antal vita streck på vägen. Utöver dessa finns det ibland även en ljussignal och därtill hörande knapp. Denna recension kommer inte uttryckligen skilja på dessa företeelser, utan istället bedöma dem som en helhet. Vi kan dock dra några korta slutsatser om var och en av dem. Skylten är den viktigaste komponenten och den som egentligen avgör om det faktiskt finns ett övergångsställe eller ej. Strecken på vägen kan vara mer eller mindre slitna och ibland knappt synas alls, men så länge Herr Gårman står kvar är det fråga om ett övergångsställe.

Det finns väldigt olika sorters övergångsställen. Ett övergångsställe mitt i en stad är oftast även försett med ett antal ljussignaler i olika riktningar som dirigerar bilarna. Ett övergångsställe över en liten väg i ett litet samhälle har bara en enkel skylt och några få streck på gatan. Denna typ av övergångsställen är en fröjd för anläggarna av övergångsställen.

Mitt test av övergångsställen utgjordes av att jag testade att gå över två olika övergångsställen vid olika tillfällen och jämförde detta med att gå över vägar utan övergångsställen vid två tillfällen. Det första handlade om ett övergångsställe i Stockholms innerstad, närmare bestämt över Sveavägen vid Odengatan. Jag testade att gå över vid tre tillfällen:
1. När jag hade grön gubbe.
2. När jag hade röd gubbe, men såg mig för efter bilar
3. När jag hade röd gubbe, utan att se mig för.

Det första gick bra och jag fick sällskap av många andra. Det andra gick också bra, men jag hade färre i sällskap. Några stod lydigt kvar och väntade. Det sista alternativet, att gå utan att se mig för vid rött ljus är inget jag tänker upprepa. Det gjorde att jag nästan blev ihjälkörd och folk skrek åt mig. Där fyllde övergångsstället ingen funktion.

Jag upprepade samma experiment lite längre ner på Sveavägen där det inte fanns något övergångsställe och märkte ingen skillnad. Denna gång var jag lite försiktigare när jag gick utan att se mig för, men även nu innebar det fara för livet.

Jag testade slutligen att gå över vägen dels vid ett övergångsställe uta på landet. Jag tittade höger vänster höger som sig bör och gick sedan. På exakt samma sätt gjorde jag sedan några meter bort. I sanningens namn märkte jag ingen som helst skillnad.

Min slutsats är att övergångsställen är för dem som är så pass dumma att de inte hittar över vägen utan en sträckad bana. Annars är det en ganska tråkig prydnad. Och revolutionen med Fru Gårman? Hur blev det med den? Lite kvinnlig fägring kanske hade kunnat lätta upp mitt omdöme, men där jag står och går syns ingen Fru Gårman.

Betyg 1/5
Övergångsställen är prydnader för idioter.

Kaffe på jobbet: Selecta

Kaffe kan vara väldigt olika saker. Allt ifrån en balja med en gyttjeliknande sörja på en vägkrog i Tyskland till små släta koppar utvunnet ur malet hunddjursbajs på en gourmetrestaurang.
De flesta arbetsplatser har valt att servera kaffe som görs av stora maskiner som placeras ut på arbetsplatserna av företag som kanske inte har kaffe som sitt största intresse utan är mer fokuserade på Automater. Denna typ av kaffe är troligtvis den som står för den största delen av kaffekonsumtionen i vårt land.

Där jag jobbar står det Selecta på automaten. Det säger troligtvis inte särskilt mycket i sig, men det kan innebära att vissa avtal påverkar kaffekvaliteten. Exempelvis levererar Gevalia kaffet och istället för mjölk innehåller maskinen "vitt" som är någon form av tvättmaskinspulver. Av någon anledning är det också så att allt kaffe som serveras på någon form av gemensamhetsplatser i Sverige drabbas av demokratiproblemet. Alla ska få ha sitt att säga till om och därför används uteslutande mellanrostat kaffe. Egentligen tycker ingen om mellanrostat kaffe, men folk som inte dricker kaffe mer än för att kunna skita eller för att det är enda sättet på vilket de kan hålla sina korvfingrar borta från sitt könsorgan, tror av någon anledning att mellanrostat kaffe är det som faller dem bäst i smaken. Kanske handlar det egentligen om någon form av vardagsrasism.

Innan jag går vidare till själva recensionen vill jag säga att även om jag är en espressodrickare och av vissa skulle kunna räknas som kaffesnobb, så har jag all respekt för vanligt knegarkaffe och ser att en balja lite svagare kaffe fyller en viktig funktion, inte minst i arbetslivet. Inte heller behöver allt kaffe vara en gourmetupplevelse, men det ska vara tolerabelt även för folk som faktiskt uppskattar kaffe.

Jag trycker på knappen som ska ge en medelstor medelstark kopp kaffe.

Utseende: När jag var liten var jag som andra barn hyfsat ofta magsjuk. Då kallades det inte vinterkräksjukan utan bara magsjuka, men det var samma djävla process för den sakens skull: Skita och spy om vartannat. Ibland samtidigt, vilket gick ganska bra för vi hade ett tämligen litet badrum med handfatet väldigt nära toaletten. Avföringen hade många namn, t.ex. vattendiarré, räserbajs och rännaskita. Mina associationer när koppen i en ganska snabb takt efter ett visst initialt brummande fylls på, går just till "rännaskita". Det är en ganska lättflytande brun vätska som får en lite oljig yta. Det skummar ljusbrunt, men skummet försvinner omedelbart. Drycken avger lite värmeånga.

Doft: Synintrycket följer kanske med lite när jag doftar på vätskan. Jag får associationer till rutten blomkål, torrdass, möglig källare och över huvudtaget instängdhet. Någonstans långt i bakgrunden finns en antydan till kaffedoft.

Smak: Vätskan är ganska varm. Inte så varm att man bränner sig så att gomseglet hänger i flera veckor efteråt, men ändå mer än pissljummen. Det smakar en aning syrligt, lite som att man hade hällt i en skvätt vin som stått i ett glas i en månad i toalettskålen med rännaskita. Smaken av bajs är inte särskilt närvarande, däremot följer instängdhetskänslan med i smakintrycket. Och har man suttit på en toalett i ett dygn i streck så är ju känslan av klaustrofobi inte långt borta. Ja, på något sätt förföljer mig den där initiala associationen genom hela upplevelsen. Men i instängdheten finns också något mysigt. Som att man vill vädra lite på täcket och sakta lukta på sin fis. Den typen av mysighetskänsla kommer faktiskt till mig när jag dricker kaffet. Det smakar tryggt men lite tråkigt, samtidigt som instängdheten ger lite associationer till spänning: Att ha blivit kidnappad och sitta inlåst i en hundbur täckt med en filt så att man inte kan se omvärlden. Jag kan nästan höra kidnapparna sitta och prata på något öststatsspråk och både smaken och doften av våt hund blir nu alltmer tydlig i det kaffe jag dricker.

Betyg: 2/5
Omdöme: Man borde verkligen inte dricka det här. Det smakar fruktansvärt, värre än det mesta. Troligtvis är det rent hälsovådligt. Det smakar faktiskt bajs. Jag har otaliga gånger lovat mig själv att aldrig mer dricka kaffet på jobbet. Ändå kommer jag tillbaka till att göra det. Jag tror det har 2 anledningar: Dels ett skäl att slippa jobba en stund. Men, även den lite obehagliga men kittlande instängdhetskänslan kaffet väcker i mig. Inlåst på en kolsvart toalett.

Flintastek

Under sommarmånaderna sprids en stank av bränd gris och grillkrydda i de flesta bostadsområden i Sverige. Då har temperaturen letat sig upp över femton grader och grillen brinner för fullt hos de feta radhusägarna. Nu måste man nämligen dels grilla och dels äta skiten utomhus. Detta trots att alla sitter och fryser varje gång solen går i moln och myggdjävlarna sticker sönder alla och envar så fort det verkligen är tillräckligt varmt för att faktiskt sitta ute och äta trots allt (Vilket för övrigt händer en eller två gånger per år).

Kanske är flintasteken ett svar på myggproblemen då grisstanken och rökutvecklingen från dessa köttstycken torde skrämma ihjäl även de blodtörstigaste djur. Men allra troligast är att detta, på samma sätt som korvbollar och andra kulinariska lustmord som drabbat vårt land, bara är ytterligare ett exempel på feta personers extrema lättja och totala brist på omdöme. Man kan med glädje slänga ut 5000 kronor på en gasolgrill från Weber, men det man sen slänger på den vill man inte betala mer än trettio kronor för.

Från början kanske flintasteken handlade mer om slaktarnas lättja, för vad det i själva verket är fråga om är att man lagt grisen i en jättelik äggskivare och får ut tjocka skivor gris. Sen delar man upp svinet i fram och bak. Röven blir flintastek, huvudet blir korvbollar och allt annat blir "filé". Som synes minimalt arbete för slaktaren.

Röven med ben och allt tar man alltså och sprutar in en enorm mängd saltlösning i, tillsammans med en rad kemikalier som jag inte vågar försöka ge mig på att stava till och sist men inte minst, en osannolik mängd grillkrydda. Detta för att dölja varje antydan till smak från det stackars sönderstressade djuret, som troligtvis vuxit upp i en liten bur avsedd för sparvar tillsammans med tio syskon. Där har griskultingarna våldtagits av en bonde och tvångsmatats med även andra proteinhaltiga lösningar än bondens säd. Efter ett par veckor av detta väger grisarna sedan 500 kg stycket och är redo för slakt och smakar ganska fränt av det fiskbensmjöl man sprutat in i dem dygnet runt såväl som av de stresshormoner som utsöndrats när man plågat djuret till döds efter en lång resa på väg till deras alldeles egna Auschwitz.

Nu kanske det låter som att jag är en rabiat och mager vegan med tovigt hår och hampakläder, men så är icke fallet. Jag äter gärna döda djur och även gris även om det finns delar av detta djur jag kan undvara, emulsionsprodukter exempelvis.

Nu när ni fått bakgrunden till denna kulinariska läckerbit är ni förstås väldigt nyfikna på att veta vad det smakar och jag ska inte hålla er på halster länge till. Först vill jag bara säga att ni såklart själva redan vet det, för ni kan uppenbarligen läsa svenska och har alltså garanterat tvingats äta flintastek vid något tillfälle i ert liv. För det andra måste jag lägga in en brasklapp om tillagningen. En av anledningarna till den enorma rökutvecklingen som detta köttstycke medför vid tillagningen är att när man äggskivedelar en gris på detta sätt följer det givetvis med en massa fett, men även andra detaljer som är helt oigenkännbara och detta tillsammans med den extremt brandfarliga vätskan som marinerat djuret gör att köttstycket allt som oftast fattar eld under tillagningen. Och då pratar jag inte om att det blossar upp en liten låga utan vi snackar eldsvåda typ Skyskrapan brinner eller Gävlebocken.

Utseendet är inte helt oävet. Som en svart platt hatt som någon spillt rödvin och krossade Leca-kulor på ungefär. Inget som sätter in de pavlovska saliveringsreflexerna, men ändock inte helt oävet.

Doften är tämligen kraftfull med inslag av brända skor, brännskadade barn och en frän stickande kemikalielukt som både påminner om och kan vara tändvätska

Smaken kan beskrivas som bränt salt. Inte rökt eller grillat, utan sönderbränt salt. Det frasar trevligt i munnen när man tuggar på kanterna, men mer som att tugga på grillkol än på chips.

Eftersmaken ger ännu mer intryck av att tugga på grillkol som varit indränkt i tändvätska en stund. En stundtals ganska obehaglig upplevelse, men som har en slags pirrande tjusning av självdestruktivitet. Lite som att köra bil i 200 km/h efter att ha rökt crack och druckit ett par flaskor whisky eller att ställa sig och pissa på Hells Angels motorcyklar.

Betyg: 2/5
Det är fett och salt, men de kemiska aromerna tar över alltför mycket för att vara en alltigenom angenäm smakupplevelse. Däremot blir man mätt, och det är väl anledningen till att många människor äter - för att slippa det obehagliga i att inte ha den feta magen uttänjd av död gris.